Hej finisar! 

Hur mår ni? Igår frågade jag er på IG (StyleElin) om lite tips på vad ni vill läsa om här. Jag har hamnat i en brutal bloggtorka som jag inte kan ta mig ur känns det som. Ni kom med riktigt bra idéer och jag har bunkrat upp rubriker så hoppas kunna leverera lite bättre här framöver. Men det kom flera frågor om bröllopet och som jag sagt tidigare inväntar jag alla bilder från fotografen nämligen, därför jag inte lagt upp så mycket.

Men dom frågorna som kom upp allra mest var:

Hur känns det att vara gift?
Hur ser vår vardag ut?
Hur är sambo-livet? 

HUR KÄNNS DET ATT VARA GIFT?

Jag tar väldigt seriöst på dom stora delarna i livet, så som att förlova sig, giftemål och att skaffa barn. Vi gifte oss på ”papper” redan i juni och anledningen till det är att Italien är katolsk och det hade inte varit giltigt att gifta oss där. Sedan var det fullbokat på Stadshuset så vi fick en återbudstid och knep den direkt. Men vi gjorde ingen stor grej utav det utan det var familjen, min bästa vän och Janne som var med oss samt efteråt åt vi en riktigt god middag. Det kändes inte alls som att vi var gifta, just då. För mig tog det emot mycket att göra det två gånger om ni förstår men det blev verkligen en fin dag.

Det positiva att göra så är att vi kunde välja helt fritt hur vår vigsel/ceremoni skulle se ut i Italien, vilket jag verkligen rekommenderar. Men hur känns det då, det känns helt fantastiskt!!!!!!! När jag hör A prata i telefon och säger:

”Okej, jag ska bara höra med min fru först” 

Då tänker jag hoooo?, wow, vem – jag?! I början var det konstigt att säga ”min man” men nu kör jag på och det börjar komma naturligt. Jag tycker det är en enormt kärleksförklaring att gifta sig, vi har skrivit egna löften och sagt dom till varandra inför alla våra nära och kära. Det är ord som är stora, det är ord vi ska leva efter och vi har en enorm respekt för vårt äktenskap. Allt är egentligen precis som vanligt men efter vi gifte oss så är det något extra som slår bakut i hjärtat på mig. Svårt att sätta fingret på det…

Den här bilden säger allt. Jag grät HELA DAGEN, från morgonen till natten. Om ni verkligen kollar på mitt ansikte, här är klockan 15.00 – har jag något smink kvar tro? haha. När jag hade fått på mig klänningen och mina tärnor rättade till allt så skulle Isabelle (fotografen) ta några bilder innan jag skulle få se A för första gången – jag kollar bakom ryggen och ser mina tärnor – där bröt jag ihop. Kommer aldrig glömma den känslan, haha sen kom min älskade Janne in och rättade till slöjan och sa till mig:

”Vafan, håll käften nu kärring – håll ihop” 

Här kollade jag bak, totalt tappade det. Det finns en bild när Janne står med mig här, ska lägga in den när jag får bilderna. Janne vet exakt när han ska kläcka den kommentaren till mig – jag började ju gapskratta och jag tror att jag röt tillbaka ”Håll käften själv gubbe”. Älskade människa ❤️ Jag rättade varken till hår eller sminket på hela dagen, det var det SISTA jag tänkte på. Helt oviktigt i sammanhanget!

Hur ser vår vardag ut?

Denna fråga skrattade jag till när jag såg den. Vet ni, vi lever ett svensson/normalt liv som det bara går – fast på vårat lilla sätt. Många tror säkert att jag/vi lever super-glamoröst och gör saker hela tiden men både jag och A älskar att vara hemma. Både jag och A jobbar väldigt mycket och vi är duktiga på att anpassa vardagen efter det. Jag tycker att man mer ska ta vara på vardagen mer än bara på helgerna för annars blir livet inte stabilt – tycker jag.

1. En första sak som vi är noga med, vi äter ALLTID tillsammans. A kommer oftast hem sist och då ser jag till att laga mat och vänta in honom. Kommer vi hem samtidigt lagar vi alltid mat tillsammans. Vi sitter alltid vid matbordet, har lugn musik eller helt tyst i bakgrunden. Vi äter sällan i soffan, det beror på men jag kan räkna på en hand dom gångerna vi ätit framför tv:n. Vi pratar igenom dagen, hur vi mår, hur allt är och bara umgås.

2. Vi går alltid och lägger oss samtidigt, varje kväll. Vi går öven upp samma tider, oavsett vem som börjar först och vi äter alltid frukost tillsammans.

3. Vi roddar mycket kring hundarna, vardagssysslor och att vardagen ska gå ihop. Vi försöker synka våra scheman så pass det går och vi båda får pussla lite men det gör också att allt går så mycket smidigare och det blir aldrig bråk. Detta flyter naturlig bara på nu, inget vi tänker på att vi gör.

4. Vi gör allt tillsammans, från det stora till det lilla. Vi t.ex tränar, handlar tillsammans och försöker göra alla små löjliga saker tillsammans för då hinner vi vara med varandra liksom – hänger ni med?! Nu låter det som att vi inte umgås med våra vänner – haha. Såklart, men det ingår i roddandet av livet.

5. Vi har förbaskat roligt tillsammans, vi blev t.ex dyngraka på AG:s för ett tag sedan. Det sa jag inte till er men vi hade inte ätit något på hela dagen och väntade in middagen. Vi svepte ett glas vin hemma, en fördrink och en flaska vin på restaurangen. Vi var klappraka kl 22.00 och hade SJUKT kul – bara vi två.

Vi tycker inte om förhastade insatser, utekvällar på Riche eller överflöd av umgänge. Vi vill vara med varandra och vi lever kanske ”trist” enligt många men vet ni: Jag vill vara en vanlig Svensson egentligen, jag råkar bara jobba med motsatsen. Sen har jag den turen att träffa en karl som känner precis likadant, det ni. För alla är inte som mig, eller A. Vissa har andra behov, känslor och värderingar men jag pratar bara för mig själv.

Älskade pappa ❤️

Hur är sambo-livet? 

Att bo tillsammans med den man älskar? Det är en prövning för alla parter. Jag flyttade hemifrån vid 16 års ålder och bodde ensam 3 år nere i Halmstad. Sedan bodde jag ensam 1,5-2 år mellan 19-20 år ish. Mellan 20/21-26 år bodde jag med mitt ex och hade ett singel-år där jag bodde ensam. Sedan träffade jag A och vi flyttade ihop direkt, eller han flyttade in hos mig och sålde sin lägenhet – haha.

Det är lite konstigt för jag älskar att vara ensam, jag är egentligen en ensamvarg men jag älskar att bo med A med – jag tror man kan tycka om båda. När man väl flyttar ihop är det mycket oklarheter men ju längre tiden går och man kan prata och hjälpas åt desto lättare är det. Jag är tacksam över att vi synkar med varandra så bra, att det aldrig är några problem.

Sen, absolut – när karln lägger kalsongerna FRAMFÖR tvättkorgen istället för i? Eller när man plockar ut diskmaskinen men inte ställer i smutsdisken? Dessa småsaker drar mig till vansinne men där har vi skillnaden mellan mig och A. Jag är en principfast perfektionist och A är lite mer:
– ”Vadå, inte tänkte jag på det”

Mitt bästa tips är att välja sina strider. När jag ser dom där nedrans kalsongerna framför tvättkorgen vill jag egentligen springa ut till soffan och mula han med kalsongerna och skrika men jag väljer min strid: Jag lägger dom lugnt i tvättkorgen och moving on – det finns värre saker att jiddra om. Eller när han bara plockar ur disken, då får väl jag plocka i då – vi hjälps ju åt. A har fått mig lugnare och inte lika envis som tidigare. Man måste kompromissa i ett förhållande och jag har märkt att min erfarenhet av tidigare förhållanden gör allt mycket enklare. Jag har levt i ett helvete med tidigare relationer om jag jämför vart jag är idag. Men det visste jag inte då, man måste träffa ”sin person”. 

Att bo tillsammans med den man älskar är livet hörrnii. Jag älskar att få vara A’s fru, att dela vardag, jidder, glädje och framtid med en person som är min bästa match. Min syster frågade mig igår om A ens har några dåliga sidor? Jag kollade upp i taket, funderade länge och det jag kunde komma på var just kalsongerna – haha. Att leva tillsammans med en person blir så mycket enklare om man släpper stoltheten, tänker lite mindre på sina egna principer och jobbar i ett team.

Tänk att en annan människa kan göra en själv till en betydligt bättre sådan ❤️ You and me, forever be. *sista raden på mina löften till A