Hej finaste ni!
Jag skulle posta denna bild på Instagram i förrgår och skriva något i stil med ”Åh vad jag längtar tillbaka”… Men sedan när jag väl skulle börja skriva så kände jag: Men snälla rara, varför ska jag skriva så?! Det slog mig bara hur rätt bekväm jag blivit att visa mig i bikini detta året. Visst, jag ska vara ärlig med att säga att det fanns säkert 20 bilder att välja bland och jag valde den som såg bäst ut. Jag har nog alltid haft ett komplex-tänk kring min kropp, det har väl alla. Jag har alltid varit lång, alltid haft lår, rumpa och känt mig allmänt ”stor” i jämförelse med idealen som kommit och gått genom åren. Nu ska jag inte säga att jag blivit ”botad” från all kroppshets och skavanker om min egen kropp men känslan i bikini är ändå helt okej just nu. Att prata om kroppen, särkilt sin egen är ett av det mest triggande man kan skriva om – vilket är helt sjukt egentligen. Jag tänker inte gå in på hur jag ser på min kropp eller något sådant men jag fick en tankeställare.
Vi var runt på olika ställen och stränder varje dag i Italien och där samlas alla solglada människor som vill bada, umgås och dricka vitt vin. Vi har åldrar från 0 till 90 år, alla är helt olika, ser olika ut, ingen kropp är den andra lik. Dessa ”perfekta” Instagram kropparna, VART fan är dom någonstans?! Just en sådan kropp, som vi dödliga mår dåligt att vi inte har – vart finns den?! På en hel vecka, på olika ställen, bland flera hundratusentals olika människor såg jag ingen som kunde ta priset ”Årets Instagram kropp”…
Vi var på lyxiga beach-clubs, bland båtmänniskor, på allmänna stränder och bland klippor – vart finns den mest ångestladdade kroppen?! Jag la i stort sätt halva resan på att försöka förstå vad vi håller på med. När jag skrev ut den verkliga texten på Instagram så var det fler som tänkte som mig när dom ligger där på stranden. Vem bryr sig egentligen? Andra människor? Vad ska dom bry sig om? Eller handlar det om att vi inte känner någon när vi är utomlands? Är vi mer rädda vad folk i vår närhet ska tycka om en? Det jag reflekterade kring är att folk umgås, badar, solar och bara har en skön dag på stranden. Jag var nog den enda som tog bild på mig själv: förutom ryssarna (haha).
Som någon skrev till mig: Vi är så upptagna med att bry sig om oss själva så vi inte tänker på andra. Men om jag har celluliter, hur intressant är det för andra att påpeka?! Om jag är blek: skulle en brunare person lägga tid på att bry sig om min hud?! Alla ser ju olika ut, alla kroppar är helt unika – alla har någon typ av utmärkelse – men vem ska lägga tid att påpeka vad som är rätt eller fel med det?!
Vi hamnade bredvid en super-stekig familj med ett barn en dag. Allt var ”perfekt”, från handdukarna dom låg på, smycken, Rolex-klockor för flera hundratusentals kronor, solglasögon, kläder etc. Kvinnan var SÅ snygg och hon låg liksom närmst min stol. Halva dagen gick och jag hade lagt tid på att snegla på henne genom solglasögonen, inte utav avundsjuka men som vi tjejer kan kolla på andra tjejer – ni vet. Efter mer än halva dagen ställer hon en fråga rakt ut till mig med superglad röst, ”Vart är ni ifrån?”. Därefter började vi prata, A kom in i samtalet också och shit vilket härligt par. Då visade det sig att hon var en högt uppsatt politiker i Italien och vi pratade om allt från Stockholm till att hon tipsade oss om massor med olika ställen vi skulle besöka och hela hon var bara peppande.
Det jag vill komma till är att jag hade varit typiskt skandinaviskt tyst och iakttagande hela dagen. Hade bestämt mina fördomar och i efterhand rätt skev. Sedan glider hon fram och där ändras hela mitt tankesätt… Det handlar inte om kroppar, om vem som tycker vad om varandra utan okända människor som är på samma ställe och bara pratar med varandra. Det märkte jag mycket där också, folk pratar med varandra, vem som helst till vad som helst. Såg inget barn sitta med en mobil eller en Ipad, varken på stranden eller på restauranger – och då får barnen hänga med på ALLT.
Jag tror vi skapar laddningen med våra kroppar själva till 100%. Vi svenskar vill gärna vara själva i ett hörn och iaktta – vilket resulterar till fördomar, ett negativt tankesätt och jämförelse. Om vi skulle öppna upp oss lite mer, vara mer intresserad utav andra människor än bara sig själv, öppna munnen och dela livet med främmande människor och inte ta sig själv på sånt stort allvar. Då tror jag vi skulle släppa ångesten kring våra kroppar, hur vi är och all negativ energi kring varandra.
Jag tror ingen jäkel bryr sig om mina skavanker, varför skulle dom vilja energi på det?! Jag hade köpt en as-snygg bikini, jag ville bära den. Brun blir jag väl efter ett tag, jag har gropar i benen och min kropp ser inte ut som någon annans. Men jag är fanimej glad över livet, frisk, lyckligt gift och är jävligt grym på mitt jobb – ska ett par celluliter ta över det?! HELL NO!
Kommentarer
Och jag vet också att jag inte ska ge någon komplimanger för hur den ska se ut, även om jag gör det, jobbar med det dagligen men det är svårare än vad en tror att bryta ett mönster.
Dettar nog första gången jag verkligen inte håller med dig! Jag tror jag knappast att vi svenskar är överrepresenterade när det kommer till kroppshets och hur en ska se ut…
Det är klart att det är samhället som spär på hur en kropp ska se ut, på så sätt kommer det in i våra huvuden. Att säga att det är vi själva som skapar laddningarna känns juh lite som BS. Vad fan kolla hur samhället ser ut i stort. Hur de patriarkala strukturerna är. Varenda människa sprutar in diverse saker i kroppen, opererar bort sitt ursprungliga utseende etc, tro fasiken att folk blir osäkra på sigsjälv när normen är att man ”måste” fixa något. Nej samhället är skevt, så satans skevt. När människor firar sin 18årsdag genom att fixa bröst, läppar, botox är juh så fel. Varför inte lära sig från början att acceptera sig själv som en faktiskt är utan massa ingrepp? Vi kanske ska sluta ned retusch, använda flera olika kroppar i reklam etc?
Och alla samarbeten som är kring olika ingrepp är juh bara så sjukt.
Jag hoppas att den yngre generationen verkligen lär sig att tycka om sigsjälv, att de inte behöver fixa något för att duga inför någon eller duga inför samhället…Utan att man är jäkligt bra som man är utan massa kroppsfix!
Ps. Jag har själv gått i tankar kring op och fillers, hårborttagning överallt men nej, jag vill inte skicka dom signalerna till mina yngre familjemedlemmar att jag inte duger som jag är. Vill att de ska bli vettiga människor utan massa självhat.
Samhället påverkar oss mer än vad vi tror, att lägga 100% ansvar på den egna individen är fel. För en får faktiskt tänka på vilka signaler man själv skickar ut som människa, bloggare, sportfåne, all jävla smygreklam, tidningar, lärare eller vad man nu kan tänkas jobba med.
Jag håller med Mia, när jag var yngre var det inte så mycket fokus på hur vi såg ut. Inte kollade man in andra tjejer, man tittade på killar. Klart att man säkert hade sina komplex men inte alls som det är nu. Man umgicks och var i stunden på ett sett som försvunnit med sociala medier. Nu är jag gammal nog att inte bry mig ett smack. 🙂 Men det är trist att så många lägger fokus på något så oerhört dumt som att jämföra sig med andra.
Jag tror att var och en skapar i vårt eget huvud hur den perfekta instagramkroppen ser ut. Jag har mina ”skavanker” som ”stör” mig och jag märker själv att då är det det jag tittar på hos andra och tänker på hur ”perfekta” de ser ut. Jag tror att oavsett hur vi ser ut så är det hur vi känner oss som spelar roll. Tex så har jag alltid haft gropar i låren men de har aldrig stört mig så jag tycker att jag har fina ben. Men jag har aldrig tyckt om min mage och då är det det jag tittar på hos andra.
Men åh! Du har ju inte en enda skavank på din kropp så vitt jag ser det. Så himla fin.
Nä du har rätt Elin, det är sorgligt att det blivit så för när jag var ung så var det inget sånt runt oss. Då var ögonen på killar och åter killar. Min kropp och även mina kompisars kroppar tänkte eller pratade vi överhuvudtaget inte om…Vi umgicks och hade roligt som de du såg i Italien
Jag hade hellre läst att du berättade om resan änn om kroppar??! Inte intressant.
SHIT vilket bra inlägg! Du slår verkligen huvudet på spiken! När jag i badhuset har jag tänkt flera ggr på samma sak som du lägger märke till på stranden. Vilken ”fejk” värld vi lever i…
Åhhhhh vad jag håller med! Och haha har tänkt samma med, såväl Sverige som utomlands. Vart finns instagramkropparna? Vart är dom? Inte för att det spelar någon roll, men tror faktiskt inte dom finns någonstans mer än på poserande bilder i rätt vinkel. Och som du säger; svenskar är så SJUKT självupptagna att vi inte ens har tid att lägga märke till andras blekhet/celluliter mm. Tror precis som dig; om folk skulle våga öppna sig lite mer, socialisera och vara HÄR och NU hade mycket av den typen av ångest också släppt.
Helt rätt Elin! Håller med dig om att vi skandinavier är extremt introverta i vårt sätt. Du är en förebild för många unga kvinnor idag tror jag. Perfekt hashtag 🙈 #VEMFANBRYRSIG
Mvh
Emma
Riktigt bra inlägg!! Tack för att fler tänker till ❤️
Ja, det är verkligen så sant – vem fan bryr sig? Det är så tråkigt att man som yngre lägger alldeles för mycket tid åt att oroa sig och fundera över vad andra tycker och tänker, oavsett om det gäller kroppsformer eller annat. Själv är jag 40 och har äntligen på allvar släppt denna typen av tankar – Det är ju helt oväsentligt vad andra tycker om mitt utseende, det finns så mycket viktigare saker att fundera över! Men det har tagit några år att komma hit – En av fördelarna med att bli äldre : )