Hej finaste ni!

Hur mår ni? Jag somnade inte förens 03.30 inatt av någon konstig anledning. Jag och A kunde inte sluta prata och helt plötsligt hade tiden runnit förbi oss. Sen, som den tonåring jag är vaknade vi 11.30 och försöker inte ha ångest över att halva dagen redan har passerat. Jag får helt enkelt finna mig i att min kropp inte vill förstå att den snart är 30 år och inte ska sova som en 14 år tjej i puberteten.

Men jag började veckan hos Emelie som jag skrev tidigare. Mitt egna hår har blivit så skört och jag vet inte vad som händer. Min hårbotten är torrare än normalt och mina naglar går av hela tiden. Huden är torr konstant och jag känner mig allmänt risig. Jag får inte ta några kosttillskott på två veckor till efter OP nämligen så jag kan inte boosta med någonting nu. Jag kan inte ha normala kläder och jag har fortfarande ont, det tär på mig. Men vi satte nytt hår och nyanserade mitt egna hår för lite glans och pigment i alla fall. Emelie lyckades uppdatera mig, som vanligt.

Min syster och lilla Molly på 1,5 år kom och hälsade på oss tisdag och onsdag. Vi har ett helt underbart bageri precis över vägen där vi bor så när jag lämnade in Torsten i onsdags morgon gick jag förbi bageriet och köpte med ”lyx” frukost till alla oss. Jag äter aldrig mackor men ska jag väl göra det så blir det från bageriet.

På tal om mitt älskade barn, Tortsen. Tidigt i onsdags hade vi en tid för att kastrera honom. Shit, detta var en prövning för mig. Det är läskigt farligt hur mycket jag älskar denna skapelse. Jag funderade verkligen starkt dagen innan att strunta i det för jag ville inte lämna in honom och utsätta honom för den smärtan. Två dagar innan lät jag dom ta ett blodprov och kolla igenom honom ordentligt för att vara säker på att han är stark nog för att sövas – i och med att han är en mops. Alla värden var perfekta och då blev jag lugnare. Jag vet att kastrera en hund är ett enkelt ingrepp och att det kommer hjälpa honom i framtiden. Jag gör det för hans skull och för att en kastrerad hund är en friskare hund.

När veterinären tog honom under armen och gick så fick jag ångest och mådde på riktigt dåligt när jag gick därifrån. Dom skulle ringa direkt när han var kapabel att åka hem. Dom ringde efter lunch och sa att allt har gått bra och att han får åka hem. Jag var där på tio minuter och när dom öppnade dörren och Torsten traskade ut så blev han så otroligt glad och jag började nästan gråta. Han såg så liten, skör och lite hög ut. Vi gick hem och första dygnet var han trött och låg bara och sov. Det är farligt vänner, jag ser Torsten som mitt barn och jag kände nu att om något händer honom så vet jag inte hur jag kommer klara av det. Men efter det så är han precis som vanligt, sjukt pigg och visar inget tecken på smärta. Jag vill inte droga ner honom i onödan heller (om han inte visar att han har ont, rek från vet) så jag ger honom smärtstillande på kvällen bara. Men jag sa det till A också, HUR kan man vara så pigg och är precis som vanligt? Har ni några erfarenheter av detta? Jag är såklart glad att han är som vanligt och inte går runt och har ont men vafan, haha.

Igår var min första riktiga dag på salongen, åh vad jag har saknat att göra hår. Tog denna bild på eftermiddagen och man kan se i mina ögon att jag är lite mosad. Jag känner att jag inte alls har samma energi som jag brukar och det tog emot lite att stå/gå hela dagen på salongen. Att sätta sig på klippstolen är inte mysigt just nu kan jag lova. Men det var riktigt kul att vara tillbaka och jag ser fram emot nya kunder som kommer rulla in under året. Hur som helst har denna vecka varit jättebra och nu ska jag bara vila under helgen för att köra fulla veckor på salongen framöver. Hoppas ni får en underbar helg ❤️