Hej finaste ni!
Igår slog det mig hur fort allt har gått. Det kan vara för att nu kommer jag in i en lugnare period efter all hets. Jag är väl medveten om att det kan verka onormalt att plöja igenom livet på det sätt jag har gjort dom senaste två åren – men varför ska allt vara normalt för att passa in?! Jag kan säga att sedan den bilen togs (ovan), 25 augusti 2016 har mitt liv förändrats bara till det bättre. Jag tror att man måste gå på en hel del nitar för att dels finna sig själv men också för att inte ta livet för givet. Jag har lärt mig vad som är bra för mig, mindre bra val och jag kommit en bit på vägen mot att veta vad livet har att erbjuda. Jag tror också det är bra att reflektera om saker man varit med om, bra och dåliga – men framförallt vara positiv till framtiden. Ibland kan jag tycka framtiden är skrämmande för att samhället förväntas vissa saker utav än.
Som t.ex detta med barn. Jag har tagit upp det tidigare men säger det igen: Jag vill verkligen inte ha barn dom närmsta åren. Jag är till och med osäker på om jag ens kommer vilja ha barn… eller jo… någon gång. Men hur länge kan jag köra på den ”någon gång”?. Men jag får panik över att jag börjar närma mig 30 år och kroppen bör ha skaffat barn för längesen. Jag är ingen person som går med barnvagn, hänger på lekland och leker i lekparker. Ju fler personer på sociala medier som blir gravida desto mer vill jag INTE ha barn, borde det inte vara tvärtom? Jag känner att jag får offra hela mig själv och mitt liv för att skaffa barn: JAG VILL INTE – JAG VILL INTE. Men jag måste ju, eller inom fem år måste jag någonstans bestämma mig – jag vill inte hellre öka risk för komplikationer genom att bli äldre och skaffa barn. Kommer jag ens kunna skaffa barn? Jag själv har tre syskon, inte fasen vill jag bara ha ett barn. GAAAH – jag får panik på det här.
Om ni är i samma sits eller har några kloka ord att ge mig på vägen, skriv gärna ❤️
Vet ni något ännu sjukare… samma datum 25 augusti 2017 (ett år senare) överraskar A mig med en resa till min absoluta favoritstad – PARIS!
Inte kunde jag veta att jag skulle ramla på denna underbara människa som förändrade mitt liv totalt. Jag kunde inte heller veta att karln skulle fria mitt upp i allt heller. A har lärt mig att inte över-analysera för mycket och bara köra på det som känns rätt. Jag tror det är därför vi har stormat genom livet tillsammans, för allt känns så nedrans rätt.
Den 27 september 2017 – alltså precis ett år innan vi gifte oss köpte vi en lägenhet tillsammans. Vi började direkt renovera, bodde på hotel i tre veckor och var nog lyrisk utav bröllopsplanering och en ny lägenhet.
Gah, vad jag saknar bokhyllan!
Jag ska inte göra en årsresumé, inte det som är tanken men efter detta så har jag:
- Tagit körkort
- Gift mig
- Sålt lägenhet
- Köpt hus
- Opererat mig
- Missat något?
Det är stora livsavgörande delar som jag har hunnit med på snart två år. Dock känns det som att jag inte haft något annat liv än detta, med A och lyckan jag känner för allt just nu. Jag kan vara duktig på att klaga ibland och påpeka saker som inte är rätt/bra men man måste också få uttrycka sin lycka ibland. Jag vet att många tycker om att läsa om människor som är olyckliga, går igenom tuffa perioder med allt vad det innebär. Jag kan förstå (eller) att folk hatat på mig många gånger när jag skriver om hur bra man mår – jag upplevs väl som skrytig enligt många. Men hur kan man skryta om lycka?! Men då får det vara så, om jag själv inte skriver/reflekterar både när saker är jobbiga eller när saker är bra så kommer jag aldrig förstå kontrasterna för att uppskatta det lyckliga. Hänger ni med?!
Här gråter jag endast av lycka… jag tänker fortsätta med det. Jag vill ta vara på varenda dag jag får uppleva dessa härliga känslor. Man vet aldrig vad som händer och som jag känner för livet idag – kan förändras på en sekund. Sedan ska jag inte sticka under stolen med att även fast jag har varit med om underbara saker så har det inte varit enkelt. Denna flytt nu höll på att ta kol på mig, jag klarar inte en flytt till psykiskt. Efter bröllopet hamnade jag i psykos där precis allt kändes dåligt. Jag är konstant stressad för att just livet går i 180. Jag har ingen balans i mig själv och det är en stor uppgift som jag tror landet kommer lösa åt mig. Jag är stolt över mig själv, att jag vågar visa mig svag men också våga vara tacksam över det lyckliga i livet. Hoppas ni får en härlig torsdag och skriv upp en sak du är lycklig över och en sak du vill lämna bakom dig. Det känns befriande att skriva ner båda!
Kommentarer
Att skaffa barn är inte ett enkelt beslut att fatta. Jag tror dock att alla känner innerst inne om man verkligen vill eller inte. Jag blev bonusmamma till 4 barn för 1,5 år sen och efter det insåg jag vilket gigantiskt ansvar det innebär att ha ansvar för andra individer. Jag kom ihåg hur fullständigt utmattad jag blev i början, just bara av känslan av ansvar. Det är inte som att skaffa ett husdjur precis. Blir man mamma är man det resten av livet. Det ansvaret kommer du aldrig kunna komma ifrån oavsett. Men det förstår du säkert själv.
Jag vill inte ha barn, och kommer inte skaffa. Ibland tänker jag på det, och många gånger kan jag känna att jag BORDE känna att jag vill. Men jag gör verkligen inte det. Och det är helt ok. Folk runt omkring dig kommer skaffa barn, men förstå att det är DERAS beslut. Det är deras liv det påverkar. Om du en dag vaknar upp och känner att du vill, go for it. Men så länge du inte känner så, utan bara känner dig pressad av allt runt omkring dig, gör det inte. Skaffa inte barn för sakens skull. Var helt säker, känn alltid efter. Det är i slutändan ditt beslut.
Jag har ett tips jag vill ge dig. Du har ju många vänner runt omkring dig, och de som har barn, erbjud dig att passa dessa! Speciellt bebisar. Det är säkert uppskattat av dina vänner att få lite fri tid. Det är Super bra för att verkligen få dig att förstå vad det innebär, åtminstone en liten bit av vad det innebär. Och du får testa på hur det känns. Det kan du alltid testa på, lite då och då. Kanske det känns jobbigt första gången men bättre nästa. Det viktigaste är att du får en lite bättre inblick på det.
Håller med så jag aldrig hållt med någon förr haha! Är lika gammal som dig, haft min drömmiga pojkvän i 3 år, har hus på landet med hund, jobbar med det jag älskar och bara älskar livet. men jag har panik över barnfrågor. Jag har aldrig och vill fortfarande inte har barn och har börjat tänka att jag får ju skaffa runt 33 kanske. Men skaffa jag enbart för att normen säger till mig? Jag vill ju inte heller vara en svingammal mamma samtidigt som 33 känns alldeles för snart. Men jag vill inte föda, och allt vad det innebär med kroppen i 9 månader och därefter. Jag hade kanske kunnat ha ett barn, men ABSOLUT inte bära det. Sen vill man ge upp allt i livet för det? Och ja alla säger att det är så kul när livet väl är där. Jo men det man inte har eller saknar, det saknar man ju inte? Sovmorgon, resor, mysa med alla djuren, bara vara spontana.. nej inte än och jag har känt likadant hela livet. Antagligen skaffa jag väl barn ändå för att alla andra gör det och antagligen blir det bra i slutändan. Men just nu inger det bara ångest.
Jag har 3 barn. Ja det är inte alltid lätt men precis som din kärlek till Andre så kommer kärleken till ett barn vara så stor och mäktig att Ni kommer få uppleva ett helt nytt rus! Och tänk att se dig och Andre i en perfekt liten blandning som ni båda älskar mer än allt annat. Jag har haft hund och kan säga att hund är så mycket ”jobbigare” tycker jag, än barn på flera vis. En hund växer aldrig upp och blir självständig alltså kan torka upp sitt egna bajs eller gå ut på en promenad själv. Det måste man ju fortsätta med varje dag. Ett barn utvecklas och blir lättare och självständigare för varje dag. Precis som ni säkert skrattar åt era hundar och deras egenheter så kommer ni göra det åt era barn också, Barn är så roliga, fyndiga och påhittiga. Jag tror inte ni kommer behöva offra erat liv ni har nu. Jag tror ni kommer tillföra ännu mer, och ge er ett ännu starkare band av kärlek. Ni har ju inte bråttom just nu. Men kan alltid vara bra att kolla äggreserv och spermie kvalite i förväg OM ni vill ha barn i framtiden. Så vet man hur bråttom det är ;-). Jag tror i allfall att ni skulle bli super fina förälder och era barn skulle vara lyckligt lottad att få komma till en familj med så mycket lycka och kärlek emellan föräldrarna❤️
Hej Elin
Det är starkt av dig att ta upp den här frågan – barn eller inte barn – och det är verkligen inte lätt. Jag har varit där du är nu. Jag fick hjärtat krossat när jag var 25. Fokuserade då all min kraft, tid och energi på mig själv och min karriär. Min drömprins dök upp när jag minst anade det och vi gifte oss efter två år, samma år som jag fyllde 30. Karriären blomstrade, förhållandet blomstrade, alla runtomkring började få barn men vi ville inte. Idag är jag 49 år och kan inte längre få barn och vet du – jag har ett helt underbart liv. Jag är fortfarande gift med drömprinsen och eftersom det bara är vi två har vi vid flera tillfällen valt att bo och jobba utomlands ett tag, när andan faller på och jobbmöjligheten ges. Numera äger vi till och med boende i ett par olika länder för att kunna vara mer flexibla. Och jag älskar det. Det har absolut varit perioder när jag känt den biologiska klockan ticka eller när vi har känt att det sociala trycket har blivit för hårt och vi har haft ”vi borde kanske skaffa barn ändå” diskussioner. När jag var i 35-årsåldern bestämde vi oss för att försöka och jag blev gravid flera gånger och fick missfall varje gång. Vi fick beskedet att jag var s.k. superfertil och de åren var en tuff period i livet. Men, så fort vi bestämde oss för att sluta försöka för min kropp och vår relation tog alldeles för mycket stryk, tog det inte lång tid förrän lugnet och harmonin återfann sig igen. När jag var yngre var jag övertygad om att jag skulle känna en stor sorg och saknad senare i livet om jag inte hade barn. Än så länge har inte den saknaden infunnit sig och jag tror i ärlighetens namn inte den kommer att göra det heller. Min man känner likadant.
Som många andra har sagt här redan, det är bara ni som kan avgöra vad som känns rätt för er och oavsett vad ni bestämmer er för kommer det att bli bra. Varm kram till er!
Jag vet inte om detta hjälper men…
Jag är också en person som har mycket om mig och kring mig hela tiden. Älskar när det häntder grejer med jobbet, men vill ta det lugnt med de jag gillar på fritiden.
Jag har heller aldrig någonsin velat skaffa barn. Har varit tillsammans med min man sedan jag var 16, och vi har aldrig känt att vi måste skaffa barn. Men sedan blev jag 28 och kände bara att ”nej, men nu kör vi ändå!” Fick min son när jag var 29. Det var apjobbigt, dels för att jag inte är någon sådan som älskar bebisar och att ge upp mitt liv för det, och dels för att jag knappt kände någon annan som var som jag. Men jag älskade ju sin son såklart! Men att livet skulle bli så annorlunda – och helt ärligt – tråkigare som mammaledig var inget jag var beredd på!! Jag var hemma ett halvår, och forskade under tiden, men sedan pallade jag inte längre, började jobba! SÅ skönt!!!
Efter typ tre år kände jag mig lite sugen på ett syskon till honom, och då blev det ett syskon till honom. SÅ mycket roligare denna gång, blev ju mer fart med en bebis OCH en fyraåring!! Så det har jag aldrig pngrat! Och jag älskar mina barn supermycket, men ser INTE mig själv som först och främst mamma, sedan som person. Först och främst är jag JAG. Jag hänger inte på lekland och på lekplatser. Barnen får istället följa med oss på det vi tycker är kul – resor, museum etc (och får lära sig hur man beter sig ordentligt bland folk, vi har rätt höga krav på hur de skall uppföra sig) och vi är rätt mycket hemma! De blir också roligare att umgås med ju äldre de blir! (Är 6 och 10 nu.)
Jag tror jag hade varit jättenöjd med mitt liv utan barn också, men nu med! Det beror liksom inte på barnen om jag är nöjd med mitt liv eller inte. Men de är som en extra krydda! Fast hade jag inte fått dem hade jag nog inte saknat det heller. 🙂
Hjälpte kanske inte så mycket, men i alla fall behöver man inte tycka de är viktigast i livet för att vara en bra förälder, tror jag!
Hej Elin!
Först vill jag bara börja med att säga att du är en av få offentliga personer som jag gillar att följa då du alltid är ärlig och inte visar upp någon fasad på sociala medier, tack för det!
Jag har mycket mål och drömmar i livet precis som du men jag har alltid velat bli en ung mamma, jag vill inte vara 60 år när barnen flyttar hemifrån och tar studenten. Förra året fick jag och min man vårt första barn, då var jag 23. Under mammaledigheten har jag pluggat samtidigt och jobbat (för tanken att ”bara vara mamma” gör mig galen). Det jag vill säga är att även om livet ändras och man får nya prioriteringar så behöver inte livet vara slut för att man skaffar barn. Vi har tagit med vår son överallt sen han föddes och han trivs jättebra i sociala sammanhang. Vi anpassar oss efter honom såklart men vi gör även så att han får anpassa sig efter oss om du förstår vad jag menar.
Jag förstår om barnfrågan är tröttsam och laddad, det viktigaste av allt är att NI gör vad NI vill. Skit i människor med åsikter och kommentarer. På frågan om att vara redo så tror jag att man aldrig är riktigt redo att skaffa barn, även om man tror det så ifrågasätter man sig själv när man blir gravid.
Avslutningsvis; vill du inte ha barn nu, skaffa inte för skaffandets skull MEN jag måste säga att skapa en människa som är hälften dig och hälften den du älskar är helt fantastiskt! 🙂
Tack Elin att du tar upp detta! Jag är typ i din ålder och har varit tillsammans med min sambo i mååånga år, det är många av mina vänner och bekanta som skaffar barn just nu men jag blir fortfarande lika förvånad när dom berättar att de ska ha barn. Har aldrig haft någon dröm att bli mamma eller ha en stor familj och kan ibland ha lite panik att jag inte har någon barnlängtan när i princip alla andra har det, funderar vad det är för fel på mig? Skönt att inte vara ensam. Jag tror att jag någon gång vill ha barn men inte säker och tror jag skulle vara nöjd med bara 1 barn isåfall. Jag värdesätter min egentid och tiden och relationen med min sambo. Är ingen ”bebis-person” och det enda som lockar med att skaffa barn är nyfikenheten på hur barnet skulle bli. Vi får se i framtiden blir men man blir rätt stressad när folk påpekar att chansen att bli gravid minskar med åldern, jag tänker inte skaffa barn nu pga av det. Jag tänker om tiden är inne och jag inte kan bli gravid så är det okej. Jag vill inte ha barn nu för att jag är mest fertil nu. Det är en svår fråga som man kan prata mycket om.
Mycket kan förändras på 5 år så varför inte ge dig själv en ”tankepaus” bestäm att du ställer dig själv frågan om 5 år och ser hur du känner Då och tillåt dig själv att känna nu att du kanske inte ens vill ha barn. Jag har ett än så länge och jag kände att jag skulle dra på det i evighet för jag var inte beredd att offra ”mig själv” min tid med min sambo, min karriär osv så jag förstår dig precis. Men aldrig hade jag kunnat ana att det skulle vara bästa beslutet vi tagit att skaffa barn. Jag har inte gått på en enda föräldrarkurs/Mamma träff öppen förskola och kommer nog aldrig göra det heller. Tycker inte det är särskilt kul att handla bebisgrejer och kommer aldrig ihåg tipsen man får på BVC. Går ingen nöd på varken mig eller min dotter, vi kör vårt egna race och hon är min sidekick när jag jobbar (är egen). Känner mig starkare och mer som mig själv än någonsin. Alla gör som dom tycker känns bäst men är du rädd att bli sån du tycker att andra är som du själv inte vill bli, oroa dig inte, det kommer inte ske om du inte vill leva ditt liv så <3
Mitt råd är…..bara andas. (Obs Inte menat nedvärderande)
1. 30 är ingen hög ålder och det är inte 35 heller
2. Livet ändras hela tiden och det gör ens önskningar ibland också. Du förtjänar en stund vila.
3. Man är aldrig helt redo att skaffa barn men man blir det under tiden man är gravid och sedan är resten av livet en inlärningskurva.
Du verkar vara en klok och varm kvinna så oavsett när och om ni vill ha barn kommer det barnet ha tur
Sitter i nästan samma sitts men är 4-5 år senare än dig. Jag har träffat min dröm kille sen 3 år tillbaka, vi lever livet lite som er att vi struntar i vad alla säger och hur man ”ska” göra allt men är väll mer fartfyllda, gillar att festa och hitta på saker fast folk tycker vi borde ”lugnat”ner oss. På 3 år har vi varit i 18 länder, köpt/sålt 2 lägenheter, min kille har startat eget och vi har köpt hund. Jag har aldrig varit sugen på barn, men nu är nästan den jobbgaste perioden i mitt liv på ett sätt. Många säger att tonåren är jobbiga och visst är jag tryggare i mig själv nu men det här med barn är det jobbigaste hittills. Vissa dagar vill jag verkligen ha barn, nästa känner jag att nä fy jag lever ju mitt dröm liv med resor, middagar och spontanitet. Vill jag ge upp det? Det jag tror att jag kommit fram till haha är att jag gick till en psykolog som ställde frågan. När du är 70 år ser du dig med eller utan barn? Det ”hjälpte” mig för jag kände verkligen att jag vill ha barn då, barn är inte små för alltid. Jag och min mamma åker på resor och jag har 3 syskon jag aldrig skulle vela vara utan. Jag har ännu inte ens slutat med mina p-piller men känner bara att ärsh nu kör jag och vill jag ”bara” ha 1 barn så får det bli så. Jag passar inte att ha många barn för jag får panik av att vara så låst, får ångest när jag ser mammor med 7 barn tex men alla gör sina val. jag tror och hoppas inte att jag kommer ångra detta beslut och hade helt ärligt kunnat vänta 10 år till innan jag skaffade barn men jag vill inte utsätta mig eller ett barn för fara eller inte kunna bli gravid bara för att jag skjuter upp det hela tiden. Får uppdatera hur det går sen haha men förstår din känsla helt
Känner igen mig! Precis passerat 30 och flyttat till hus. Får samma känsla som dig. Vill absolut inte ta ett steg bakåt på jobbet och inte släppa min hobby. Jag tror att man får fundera på vad man vill med livet och ta det därifrån. Man måste ju precis som du säger inte göra som alla andra. Bara för att man skaffar barn behöver man inte vara mammaledig 1,5 år hänga i lekparker o lekland. Pappan kan ta ut mer ledighet och man får aktivera barnen på annat sätt.
Eller så väljer man inte att skaffa barn. Aktiverar man sig och bygger relationer så blir man inte ensam när man blir gammal.
Det är jobbigt med modigt att gå sin egen väg.
Jag har aldrig varit barnkär, inte trivts bland barn överhuvudtaget faktiskt. Men så fick jag en egen liten dotter för 2,5 år sen och livet har aldrig varit bättre. Dock gillar jag fortfarande inte lekland eller lekparker så det får sambon gå på. Jag tror aldrig man blir riktigt redo för barn faktiskt, vissa har kanske haft drömmen sedan barnsben men den omställningen som det medför att bli förälder blir man aldrig redo för. Dock löser man det och lär sig att uppskatta alla konstiga men roliga saker man får vara om under tiden. Man ska aldrig göra något för att normen säger så, du väljer vad du vill göra och det kommer bli hur bra som helst. Ta hand om dig!
Småbarnsåren går fort så lägg inte för mycket fokus på sömnlösa nätter & bajsblöjor. Lekland har aldrig intresserat mig så jag skickar dit min man med barnet (han tycker det är roligt till skillnad från mig).
Strunta i vad andra gör, barn är inget måste, ni kommer känna om ni är redo eller inte. Tror det blir en ”svårare” tanke ju äldre man blir just för att man känner en press från omgivningen. Jag älskar mina barn men är långt ifrån barnkär när det gäller andras barn om du förstår hur jag menar.
Jag är så glad att du tar upp det här, jag tror så många går och tänker ”vad är det för fel på mig som inte känner som alla andra?”.
Jag är precis som du, i hela mitt liv har jag tänkt att jag ska skaffa barn men sen har jag inte tänkt så mkt mer på det och släppt det. Jag är typ trettio och har börjat känna en så stor stress kring detta, har pratat så mycket, framförallt med min sambo, men även med vänner och familjen kring detta. Jag har flera vänner som är nyblivna föräldrar och jag älskar att gosa med dem, men vill jag ha en mini-me? Jag är fan inte så säker längre.
Enda tanken som får mig att fortfarande tvivla är – vem kommer hälsa på mig när jag är 90? Och jag är rädd att jag kommer ångra mig, men that’s it. Jag fick en fråga av en av mina närmsta vänner som förklarade att hon, innan hon blev gravid, tänkt som mig men att hon senare tänkt ”vill jag följa med det här barnet till lekparker? Köra den till fotbollsträning varje vecka i typ femton år? (Eller vad som helst, du fattar poängen) varpå hennes svar var klart ja, mitt är ’fuck no’.
Jag tror att ju äldre (och självständigare) man blir desto mer ”bekvämt” blir livet. Jag vet inte om jag kommer vilja ”ge upp” så mycket jag vet att ett barn kommer behöva, jag förstår såklart att det säkert kommer vara värt det. Men nej, jag vet inte. Jag tror helt enkelt jag är för bekväm.
Jag är lycklig över att jag tagit hand om människor i många år och nu får en paus och kan ägna mej åt mej själv. Jag har tagit för dåligt hand om mej. Behöver nya glasögon och gå till frisör m m. Men svårt att komma iväg. Jag brinner för att hjälpa andra. Kramis.
Jag är 38 år och jag har ingen biologisk klocka som tickar. Föräldrarollen lockar mig inte alls, den är helt enkelt ingenting för mig.=)
Vissa av oss får aldrig den där där känslan. Jag och min man var bara rationella vill vi ha barn på sikt? Vill vi ha småbarnslivet avklarat nu eller vänta? Vill vi riskera komplikationer och kanske funktionsnedsättning hos barnet pga förhög ålder? Sen var det bara o planera in när det passade med jobbet, och övriga livet. Skulle jag vänta på någon magisk känsla så skulle vi aldrig skaffat barn. Ja, småbarnslivet är inte roligt men man har barnen hela livet så vissa perioder är roligare än andra. Relationen blir precis så bra eller dålig som man väljer att värna om den. Klart den påfrestas av sömnbrist osv men å andra sidan har jag och min man valt varandra för vi tror vi klara av svåra och tuffa situationer bättre tillsammans än var för sig. Alla relationer måste man vårda med eller utan barn.
Jag är också där i livet. Ska jag skaffa barn? Jag är 37 år, min pojkvän vill INTE ha barn. Jag längtar inte efter barn men alla mina vänner har 1-3 barn och jag är rädd att ångra mig när jag blir äldre.
Men jag längtar inte heller efter lekland mm som du skriver. Bajs och blöjor. Sömnlösa nätter mm som tär på relationen.
Vilken resa ni gjort! Helt fantastiskt! Gällande barn. Stressa inte. Utgår från att du och A pratat igenom detta och är överens. Visst att den biologiska klockan tickar. Visst att man måste vara medveten om att det inte är en självklarhet att få barn, speciellt inte när man blir äldre. Men ni är fortfarande unga. Om 2 år är ni kanske redo. Strunta i allas kommentarer. Förklara att du faktiskt tycker det inte är särskilt kul när de frågar och de kommer få veta om och när du är gravid.
Förstår till100% varför man inte vill skaffa barn trots att jag själv har 3 älskade sådana. Men jag tror att om man ens vill ha det lite grann ska man skaffa det så man inte ångrar sig sen. Sen har du ju flera år på dig att bestämma dig så du hinner ju fundera!
Funderade på det här med att du och andra influencers skrivit de senaste dagarna att ni hamnat i psykos. Har alla ni fått diagnosen av läkare eller vet ni inte vad en psykos är och bara slänger er fritt med diagnosen? Ganska ordentligt opassande om det sistnämnda är fallet.
Är i samma sits ang barnfrågan. Sen jag var liten!! har jag sagt att jag inte vill ha barn och aldrig riktigt brytt mig i att reflektera över varför jag känner så. Sen träffade jag min nuvarande pojkvän och blev gravid, oplanerat. Jag hade världens ångest och ville bara få ut barnet och efter denna händelse är jag tyvärr inte mig själv längre. Att göra abort var ”lätt” men de psykiska tankarna efter var jag inte beredd på. Känslan av att ångra sig och vara ledsen över beslutet även fast de va rätt beslut. Ångesten över att varför känner jag såhär, varför vill jag inte ha barn? Vad är det för fel på mig? Vad är de som gör att jag ikte vågar? Så nu går jag hos psykolog just för bara barnfrågan vilket är bland de bästa valen jag har gjort. Så mitt tips, psykolog och gör en fertilitetsundersökning. Då vet du hur ” bråttom” du har 🙂
Hej Elin! Jag är i samma sits som dig. Är snart 30 och är fortfarande inte i närheten av att vilja skaffa barn. Jag säger alltid att jag någon gång vill skaffa barn, men när ska jag börja känna det på riktigt? Dock tänker jag såhär. Vi måste sluta stressa. Som du själv skrev, ditt liv har förändrats totalt på 2 år och det kan det göra på de närmsta två åren också. Om två år kanske du känner helt annorlunda och vill ha barn då, eller så vill du inte det. Man får ta det som det kommer, människor överlag ska planera in i minsta detalj. Min mamma var 39 när hon fick mig och pappa var 41 och det gick hur bra som helst. Lev livet och gör allt det du vill göra, skit i alla normer och skriv din egen regelbok om hur livet ska levas istället ❤️
Som nybliven singel efter ett förhållande på 9år, där jag i alla fall trodde att det skulle vara vi för alltid. Att vi var i samma tankar ang. barn och framtid. Men icke, en dag för två månader sen så stod han i hallen och ville avsluta allt. Jag föll i den djupaste sorgen där och då, men är på banan igen. Helt otroligt! Och jag känner en sån hoppfullhet inför livet nu, nu är det bara jag och mina villkort. Det är jag som bestämmer om hur jag vill ha det, och det kryllar ju av singelkillar där ute. Gäller ju bara att hitta honom. Och gör jag inte det, ja men då drar jag till Danmark och prövar att bli mamma på den vägen. Jag har åldern emot mig, trampar in i år 39 snart. Men samtidigt så tänker jag såhär…kan det hända Elin så kan det hända mig. För vill man så händer det…och det man minst anar händer ju. Och livet ler så otroligt mycket mot mig just nu. Jag är så lycklig konstigt nog när jag för några månader sen trodde att detta är enbart mörkt.
Jag älskar livet igen, jag älskar mitt liv och kommer älska mitt liv med den man jag kommer träffa när jag minst anar det. Och barn, det SKA jag ha. Eller jag SKA i alla fall ge mig chansen. Jag är hon som längtat efter barn sen jag var 10år typ. Och vill inte vakna upp när jag fyller 50 och tänka att jag inte ens försökte.
Så tack Elin för att du ger mig hopp, och säkert många andra att livet kan bli så jäkla bra på kort tid att man nästan måste hålla i sig. Det ger mig ännu större hopp om MIN framtid.
Alltså NI är dröm!! Blir fan avundsjuk på er, du är helt fantastisk! Och skit i vad folk tänker och tror ang. barn, det är DU och NI som bestämmer. Jag tror inte heller jag vill ha barn, så har jag känt senaste 5 åren och känner än. Det får min sambo bara köpa tyvärr eller gå vidare.
Ang barn. Lyssnade på Camilla Åstrands medverkan i Mama-podden där hon berättade att hon gått till en gyn och gjort typ en liten fertilitetsanalys för att kunna släppa tankar som ”kan jag ens bli gravid”. Tyckte det var smart! Försök annars ta tankarna med ro och bolla med A. Själv har jag kompisar som kommit fram till att dom aldrig vill ha barn och är nöjda med det. Jag och min man har försökt få barn i mer än 3 år nu och endast fått missfall på missfall så jag har helt ändrat inställning från ”hjälp är jag redo???” till att barn faktiskt inte är något som (i alla fall jag och min man) varken kan planera för eller ens ta för givet att vi kommer få. Förstår dock dina tankar som ”hjälp är ingen person som leker i lekpark, rullar vagn mm” sådan är jag med! Har dock insett att bara för att man blir förälder så blir man inte helt plötsligt likadan som människor som man kanske inte delat intressen/värderingar/livsstil med innan. Är ju inte så att hela ens personlighet suddas ut. Med detta menar jag att jag tror att det för min del kommer vara viktigt att vara förälder på mina villkor. Vill vi ha en au pair hemma, ja då kommer vi ha det. Vill vi ha en natt-nanny för att kunna sova, ja då har vi det. Finns så oändligt många sätt att lägga upp föräldrarskapet på även om man som icke-förälder kanske upplever att alla gör på samma sätt och att det sättet ej passar än själv. Lite tankar från mig 🙂