Hej bästisar!

Men hur mår ni alla? Lite ekande här för mig denna vecka men livet går inte ihop ibland. Jag försöker andas och att varken få ångest, dåligt samvete eller känna mig värdelös över att inte uppdaterat mina sociala medier. Jag har någonstans, några %-enheter utav mig accepterat att jag har ett heltidsjobb som frisör och att jag bara har 24h på ett dygn. Att inte jämföra mig med personer som endast jobbar med sociala medier. Men det är inte så att jag ligger på latsidan, här knegar kvinnan på som aldrig förr. Jag jobbar stenhårt på mitt nya projekt och fasen vad det är lärorikt men också MYCKET tuffare än vad jag trodde. Det började med en rolig grej och med tiden så har allt eskalerat till något som jag lagt hela min själ på i månader. Jag är envis, sjukt envis. Jag vill göra allt själv och inte ha mellanhänder någonstans, därav tog jag vattnet över huvudet när jag förstod att dygnets timmar är få. Men det ska bli enormt roligt att få visa er detta snart och jag hoppas med hela min själ att ni kommer tycka om det. Jag gör allt i perfektion, in i minsta detalj och jag vill att projektet ska andas och lysa ”Elin” – så ni känner igen er.

Annars har jag knegat med kunder hela veckan. Igår åkte jag hemifrån 07.00 och körde upp på uppfarten strax efter 20.00. Mina ögon var spräng-röda, hade hjärtklappning och det enda jag ville göra var att sitta tyst och stirra i väggen tills jag somnade.

Däckade efter 23.00 och klockan ringde 08.30 imorse för det var dags för mig att börja träna med Emelie igen på Pisanogruppen. Dom har flyttat till nya lokaler och det passar mig så mycket bättre. Jag är så glad för deras skull, det kommer bli helt magiskt fint när allt klart. Jag har inte tränat på flera månder…

Jag är en periodare och jag var sjuk till och från i några veckor och då halkar man liksom efter. Det är blandade meningar, jag tycker träna är så tråkigt – ni förstår inte. När alla säger:
”Åh, kör något du tycker är roligt”

Eh, jag tycker inget är roligt. Jag tränar för att jag måste: dels för att jag har det jobb jag har. Dels för att jag vill kunna unna mig och må bra, ta mig rätt där – ni förstår vad jag menar. Sedan för psyket, träningen är det enda stället jag inte använder min överhettade hjärna. Men tanken att GÅ och träna, dödar mig – hur trist är det inte?! Men när jag väl har gjort första set:en – då släpper det och jag njuter av det jobbiga (fysiskt). Därför är jag enormt glad att vara igång med Emelie igen. Hon har blivit en vän, extremt kompetent och vet precis vad jag behöver för min kropp. Vi ska även gå igenom maten, nu när jag har känslig mage så måste det göras om. Så jag ser fram emot detta!

Sedan tog jag mig tid att fixa klorna idag och eftermiddagen/kvällen består i att fixa inför imorgon – FOTOGRAFERINGEN. Gaaaahhh, nu händer det.