Hej bästa ni!
I helgen fick jag några seakpeak´s från våran underbara fotograf Isabelle. När jag öppnade mailet skrek jag rätt ut så A höll på att köra av vägen, haha. Vill egentligen bara bomba ut med alla bilder men håller ändå lite låg profil så att ni inte tröttar på mig. Men jag tänkte berätta för er om vårat efternamn, varför tog vi inte A’s efternamn? Vart kommer det ifrån? Jag har nog fått flest frågor om just efternamnet och det är inte så konstigt i för sig.
Vi förlovade oss efter fyra månader, vi köpte en lägenhet tillsammans efter 5 månader och flyttade in efter 9 månader. Vi har redan hunnit rest 10-15 gånger tillsammans och vi har alltid gjort allt utanför jante’s ramar. Innan jag träffade A har jag också varit den som frågat: ”Aha, men hur länge har ni varit tillsammans?” – ”Aa men då är det väl okej”. Att ju längre man varit tillsammans eller levt ihop är en pris för hur lyckliga man är. Jag har fått ta emot skit om just detta sedan jag gick ut med att vi blev tillsammans.
Det har provocerat mig och jag kan inte vara den enda som träffat sin stora kärlek och sedan INTE få påhopp om ”hur länge, för fort, säker?”. Men jag har lärt mig att skaka av allt, som jag alltid har gjort. Människor har alltid stört sig på mig, under hela min uppväxt. Allt från kompisar, kompisars föräldrar, vuxna människor i stallet, kollegor, vänner och bekanta – jag verkar störa folk?! Jag har alltid varit egen, jag gör det jag vill, ser till att göra det också och klagar inte så jävla mycket. Jag försöker bli bra på saker, lära mig saker och armbågar mig fram i livet. Jag är ingen direkt känslomänniska och kan släppa och gå vidare snabbt. Jag har inte fått NÅGOT gratis, jag har fan kämpat som ett jävla djur för att leva som jag vill – ibland överleva. Har aldrig bett om hjälp, aldrig klagat eller tyckt synd om mig själv.
När jag träffade A så förändrades allt, han hade ingen aning om att man tjänar pengar på en blogg. Han hade varken Instagram eller Facebook och hade igen aning om ”influenser” världen. Jag kommer ihåg när jag sitter på balkongen, vi pratar i telefonen och han vill att jag ska berätta hur allt funkar med ”influensers”. Jag berättar lite snabbt och han nästan skriker högt: ”Driver du? Fyfan vad grym du är, jag hade ingen aning om detta”. Inga fördomar, inga konstiga frågor eller någon nervärderade ton som jag ofta fick höra tidigare från killar.
Förlovningen kom, det fanns ingen tvekan om att inte säga ja. Vi kommer hem och börjar dirket leta ställe, fann Villa Pizzo i Lake Como. Samma ställe som John Legend och Chrissy Teigen gifte sig på. Vi föll pladask, anlitade en bröllopskoordinator och allt drog igång. Det var utan tvekan att jag skulle ta A’s efternamn för Johansson är Johansson you know. Även om jag varit på sociala medier i 10 år så känner jag att StyleElin har varit starkare än mitt fulla namn.
En kväll i november 2017 satt vi hemma i min gamla lägenhet med en charkbricka och drack vin. Vi hade precis köpt vår drömlägenhet, vi pratade om framtiden och om oss. I samma veva hade jag börjat jobba seriöst men mitt varumärke och vi visualiserade om hur vi vill leva i framtiden. Efter några glas vin började vi spåna iväg om vi skulle skapa ett eget efternamn istället. Börja om tillsammans, släppa dåtid och blicka in i framtid. Jag har aldrig brytt mig vad som hänt förr, det går inte att påverka ändå men en framtid går alltid att skapa precis som man vill ha det.
Vi tog fram papper och penna, började googla på ord, namn, kan man ens bara hitta på en namn? Vi skulle gifta oss i Italien, ett land vi älskar och A har levt där under en lång period. Han kan språket flytande och en tid som betyder mycket för honom. Vi skrev upp olika stavelser och satte ihop i olika kombinationer. Det var en självklarhet att vi skulle ha ett efternamn med en italiensk touch men för mig var det också viktigt att det går att uttala svenskt. Vi fick fram Molimenti till slut och vi bestämde oss för att suga på karamellen ett tag. Jag började skriva min namnteckning på papper hela tiden, börja uttala det och känna efter innan vi skulle skicka in papperna till Skatteverket. Vi visste att det skulle ta lång tid att få efternamnet godkänt, närmare 7 månader tog det.
Efter en, två veckor så kände båda att: det här är vi. Vi är Molimenti och från bröllopet är det framtid som gäller, släppa allt skit vi varit med om och skapa en framtid tillsammans – vår egna familj. Det skulle vi självklart gjort utan namnbyte men det blev en symbol för oss, vi har gjort tvärt emot konstens alla regler från början och som många sa efter bröllopet: ”Okej, nu fattar vi er enorma kärlek och vi fattar varför det blev ni”.
Så, efter några glas vin en helt vanlig fredag i november pysslade vi ihop vårat efternamn. Det betyder inget speciellt så utan ”menti” betyder sinnen och ”Moli” är min italienska touch på ”Mölle” som jag fortfarande kallar A. Men det betyder otroligt mycket för oss, jag kommer aldrig sluta belysa kärlek eller berätta mina känslor. Det finns så mycket ilska, ondska och orättvisor i världen redan. Om vi bara skulle visa lite vänlighet och vara mer glad för varandras skull skulle det bota mycket av det jag nämnde. Jag är snart 30 år, jag har varit så långt ner på botten man bara kan, jag vet hur det är. Jag har släppt dåtid och fokuserar endast på den framtid jag vill ha.
KÄRLEK!
