Hej finaste ni!
Igår slog det mig hur fort allt har gått. Det kan vara för att nu kommer jag in i en lugnare period efter all hets. Jag är väl medveten om att det kan verka onormalt att plöja igenom livet på det sätt jag har gjort dom senaste två åren – men varför ska allt vara normalt för att passa in?! Jag kan säga att sedan den bilen togs (ovan), 25 augusti 2016 har mitt liv förändrats bara till det bättre. Jag tror att man måste gå på en hel del nitar för att dels finna sig själv men också för att inte ta livet för givet. Jag har lärt mig vad som är bra för mig, mindre bra val och jag kommit en bit på vägen mot att veta vad livet har att erbjuda. Jag tror också det är bra att reflektera om saker man varit med om, bra och dåliga – men framförallt vara positiv till framtiden. Ibland kan jag tycka framtiden är skrämmande för att samhället förväntas vissa saker utav än.
Som t.ex detta med barn. Jag har tagit upp det tidigare men säger det igen: Jag vill verkligen inte ha barn dom närmsta åren. Jag är till och med osäker på om jag ens kommer vilja ha barn… eller jo… någon gång. Men hur länge kan jag köra på den ”någon gång”?. Men jag får panik över att jag börjar närma mig 30 år och kroppen bör ha skaffat barn för längesen. Jag är ingen person som går med barnvagn, hänger på lekland och leker i lekparker. Ju fler personer på sociala medier som blir gravida desto mer vill jag INTE ha barn, borde det inte vara tvärtom? Jag känner att jag får offra hela mig själv och mitt liv för att skaffa barn: JAG VILL INTE – JAG VILL INTE. Men jag måste ju, eller inom fem år måste jag någonstans bestämma mig – jag vill inte hellre öka risk för komplikationer genom att bli äldre och skaffa barn. Kommer jag ens kunna skaffa barn? Jag själv har tre syskon, inte fasen vill jag bara ha ett barn. GAAAH – jag får panik på det här.
Om ni är i samma sits eller har några kloka ord att ge mig på vägen, skriv gärna ❤️
Vet ni något ännu sjukare… samma datum 25 augusti 2017 (ett år senare) överraskar A mig med en resa till min absoluta favoritstad – PARIS!
Inte kunde jag veta att jag skulle ramla på denna underbara människa som förändrade mitt liv totalt. Jag kunde inte heller veta att karln skulle fria mitt upp i allt heller. A har lärt mig att inte över-analysera för mycket och bara köra på det som känns rätt. Jag tror det är därför vi har stormat genom livet tillsammans, för allt känns så nedrans rätt.
Den 27 september 2017 – alltså precis ett år innan vi gifte oss köpte vi en lägenhet tillsammans. Vi började direkt renovera, bodde på hotel i tre veckor och var nog lyrisk utav bröllopsplanering och en ny lägenhet.
Gah, vad jag saknar bokhyllan!
Jag ska inte göra en årsresumé, inte det som är tanken men efter detta så har jag:
- Tagit körkort
- Gift mig
- Sålt lägenhet
- Köpt hus
- Opererat mig
- Missat något?
Det är stora livsavgörande delar som jag har hunnit med på snart två år. Dock känns det som att jag inte haft något annat liv än detta, med A och lyckan jag känner för allt just nu. Jag kan vara duktig på att klaga ibland och påpeka saker som inte är rätt/bra men man måste också få uttrycka sin lycka ibland. Jag vet att många tycker om att läsa om människor som är olyckliga, går igenom tuffa perioder med allt vad det innebär. Jag kan förstå (eller) att folk hatat på mig många gånger när jag skriver om hur bra man mår – jag upplevs väl som skrytig enligt många. Men hur kan man skryta om lycka?! Men då får det vara så, om jag själv inte skriver/reflekterar både när saker är jobbiga eller när saker är bra så kommer jag aldrig förstå kontrasterna för att uppskatta det lyckliga. Hänger ni med?!
Här gråter jag endast av lycka… jag tänker fortsätta med det. Jag vill ta vara på varenda dag jag får uppleva dessa härliga känslor. Man vet aldrig vad som händer och som jag känner för livet idag – kan förändras på en sekund. Sedan ska jag inte sticka under stolen med att även fast jag har varit med om underbara saker så har det inte varit enkelt. Denna flytt nu höll på att ta kol på mig, jag klarar inte en flytt till psykiskt. Efter bröllopet hamnade jag i psykos där precis allt kändes dåligt. Jag är konstant stressad för att just livet går i 180. Jag har ingen balans i mig själv och det är en stor uppgift som jag tror landet kommer lösa åt mig. Jag är stolt över mig själv, att jag vågar visa mig svag men också våga vara tacksam över det lyckliga i livet. Hoppas ni får en härlig torsdag och skriv upp en sak du är lycklig över och en sak du vill lämna bakom dig. Det känns befriande att skriva ner båda!